Tomasförsamlingen

1878 bildades Svenska Missionsförbundet efter en lång process i Svenska kyrkan. Naturligtvis var det många saker som samverkade, men man brukar ange tre huvudskäl till att samfundet kom till. De är – egentligen utan inbördes ordning – Missionen, Nattvarden, Försoningen.

Missionen
Under 1800-talet hade världen vidgats. Redan tidigare visste man att världen var stor, men genom olika upptäcktsresande fick man rapporter om folkslag som levat isolerade, om människor som inte hade nåtts av civilisationen och – framför allt – människor som inte hört om Jesus. Det blev en rörelse världen över och också i den svenska kyrkan.

Människor kände sig kallade att föra Guds ord vidare till dem som ännu inte hört. Det bildades missionssällskap som sände ut missionärer och underhöll dem. Man ordnade syföreningar och försäljningar som hjälpte till att finansiera arbetet.

Då och då fick man hem berättelser om hur det gick för missionärerna. Ganska ofta fick man veta att de hade dött – dåligt förberedda som många av dem var. Tropikvärme och en annan bakterieflora hjälpte till.

Det intressanta var att både de positiva berättelserna om arbetet och de negativa, genererade nya människor som kände sig kallade. Verksamheten växte och för att få rum med både föredrag och allt praktiskt arbete byggde man missionshus runt om i Sverige…

Nattvarden
När alla var medlemmar i Svenska kyrkan rådde ”nattvardstvång”. Som en del i sin kristna tro skulle man också bevista nattvarden. I gamla kyrkböcker är det tydligt präntat efter varje namn (kyrkan hade ju även folkbokföringen) vem som hade gått till nattvarden vilket år.

Där man var riktigt sträng kunde länsman få hjälpa till att föra den motsträvige till den lagstadgade nattvarden. I de flesta fall kom kyrkoherden själv först och försökte förmå sitt församlingsbarn att förstå vikten av att utöva sin tro – också genom nattvardens sakrament.

De som tröttnade på denna ordningen var de som själva höll nattvarden för både helig och viktig. Det var svårt för dem att få den heliga inramning de ville att mötet med Kristus i bröd och vin skulle vara. Där satt ju människor som var dittvingade och inte ville vara där. Människor som kanske somnade – efter en hård  arbetsvecka – och snarkade sig igenom sakramentet.

De för vilka nattvarden var helig och viktig frågade kyrkan om inte man kunde sluta tvinga människor dit, så att det verkligen var de som ville vara där som fick möta Kristus. Kyrkan diskuterade och bestämde – eftersom alla är medlemmar är alla kristna, skall alla dela sakramentet; vi blir vid den gamla ordningen.

Då frågade man istället: ”Kan inte vi som verkligen vill dela nattvarden få göra det själva någon gång – en kväll i kyrkan, eller i något hem?” Man hade till och med präster som gärna ville vara med och stödja den ordningen. Och kyrkan diskuterade och bestämde – vi blir vid den gamla ordningen; här skall inte vara några särskilda sammankomster, kyrkan är till för alla.

Då bildades hemliga nattvardssällskap i Sverige – ibland ledda av en präst (ett svårt brott); ibland om prästen inte ville så leddes de av en lekman (ett nästan oförlåtligt brott). Förvånansvärt många av de präster och lekmän som stod för den här synen på nattvarden kunde man också hitta i missionshusen (se ovan)

Försoningen
Paul Petter Waldenström var präst i Svenska kyrkan. Med tiden växte en insikt fram hos Waldenström. Han kunde inte längre stå fullt ut för Svenska kyrkans lära så som han var ålagd att predika den. Han fick inte läran att gå ihop med bibelordet.

Det handlade om det ämnet som kallas försoning. Alltså – vad händer i relationen Gud-människa när människan bryter mot Guds vilja, när människan syndar. Den kyrkliga läran sade att när människan syndar blir Gud ledsen och vred och vänder sig från människan. Och människan – van att få leva i Guds närhet – står inte ut med en frånvänd Gud.

Därför måste människan blidka Gud genom att be om förlåtelse och kanske också på annat sätt. Hon måste blidka Gud till dess Gud åter vänder sitt ansikte och sina älskande ögon mot människan.

Waldenström reagerar för när han läser sin Bibel så läser han att Gud är kärlek, Gud är alltid kärlek. Hur kan den som är kärlek vända sig bort? Waldenström menade att det istället måste vara så att den skuldmedvetna människan inte vågar se Gud i ögonen och därför vänder sig själv bort från Gud. Det är alltså människan som behöver omvändas för att komma tillbaka till Gud.

1872 håller Waldenström en predikan som han också publicerar i en tidning. I denna predikan talar han för denna syn på försoningen. Det blir minst sagt rabalder i kyrkan. Diskussionen kring Waldenströms artikel/predikan pågår i mer än tio år.

Kyrkan bestämmer att det är den gamla ordningen som gäller – man kan inte vara präst i Svenska kyrkan och predika enligt Waldenströms syn. Samtidigt är det fler präster som läst Waldenströms predikan som upptäckt – precis så tänker jag! Och i missionshusen känner många människor igen sig. Den synen stämmer med min Gudsbild.

Plötsligt finns det en stor grupp i kyrkan – både lekmän och präster – som upptäcker att de lever med en tolkning av Gud som inte är accepterad av kyrkan. De har att välja mellan att tiga och att… ja, vaddå?

1878 bildades Svenska Missionsförbundet. Waldenström var inte närvarande vid tillfället och sägs ha blivit bestört över beslutet, men sedan ändå insett att det var nödvändigt. Flera av missionshusen vi nämnt tidigare blev de första missionsförsamlingarna.

Dess förste missionsföreståndare hette Eric Jacob Ekman. En av de bärande tankarna för Svenska Missionsförbundet var ”vad står skrivet” och ”var står det skrivet”. Man skulle själv läsa sin bibel och tolka tillsammans med församlingen.

Det fanns alltså en frihet i bibeltolkningen. En del har kritiserat samfundet för att den skulle innebära en slapphet, men tvärtom, att läsa bibeln så att man förstår och bryta sin egen förståelse med andras förståelse för att nå fram till en gemensam hållning… Det är inte slapphet. Det är mod.

Sedan senaste sekelskiftet ungefär har samfundet bytt namn till Svenska Misisonskyrkan och man har också i en långsam process tillsammans med Svenska kyrkan sökt sig mot en gemensam förståelse. Sedan 2006 finns det en gemensam överenskommelse om kyrkogemenskap mellan de båda samfunden.

Det betyder att vi fullt ut respekterar och erkänner varandras ämbeten och kyrkliga handlingar. Svenska Missionskyrkan för också samtal med Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan i Sverige om ett eventuellt gemensamt samfund. De tre samfundens ungdomsförbund har redan gått ihop till ett gemensamt – Equmenia. Just nu går rörelsen i Sverige i enhetens riktning. Vår tro och förhoppning är att det skall fortsätta så.

Vill du veta mer om Svenska Missionskyrkans historia kan du läsa på samfundets hemsidor www.missionskyrkan.se eller helt enkelt googla runt på internet.
(Artikeln är skriven av Leif Romell, Lidingö Missionsförsamling)